Imorgon har jag tänkt ta en dag där jag ska spendera tid åt mig och bara ta det lugnt. Allt har gått i en sådan hemsk takt ända sedan jag fick reda på att Mini flyttat in i min mage. Det har gått fort och varit intensivt och det är nu när jag sitter i soffan och suckar efter att ha ätit för mycket nybakat bröd som jag känner allt komma ikapp mig.
Jag behöver få gå i mjukiskläder en hel dag med en stor halsduk virad runt halsen. Jag behöver få dricka en kopp varm te och sedan gå ut och promenera i det höstiga vädret och känna den där koppen med te värma inifrån.
Jag behöver få strosa på stan, kravlöst, och klämma på alla söta bebiskläder. Få köpa just det där setet i flecce och rosa som jag så länge strykt händerna över.

Allt har gått i ett sådant tempo så att jag tänker ta mig en time-out. Morgondagens skola får bli lidande, tyvärr, men ibland kommer verkligheten ikapp och jag måste i första rummet tänka på mitt och Mini's välmående.
Så förlåt Helena, jag tar ditt svenskaprov en annan dag i veckan. Ber om ursäkt Marc, filosoferandet får vänta tills på onsdag eftermiddag, för imorgon tar jag en paus.
Jag har blivit så stressad så att jag känner mig sjuk, imorgon får bli en återställare för mitt åldrande vilket känns som om det ökats med tio år per minut den senaste tiden.

En dag i värlshistorien får sättas i väntetid, men det är det värt.