Jag hann nästan hela vägen till skolan innan jag fick yrsel och höll på att lägga en rejäl pizza på bussen. Suckande gick jag av och åkte hem igen. Utmattad och besviken bytte jag buss och höll emot kväljningarna på vägen hem. Så nu är vi hemma, jag och Mini, som förövrigt lever rövare i mammas mage hela morgonen. Kanske därför jag blev så illamående?
Mini blir bara mer och mer livlig i magen, det känns så tryggt att känna henne röra på sig, för då vet jag att hon mår bra. Det är sjukt hur man kan älska en person som inte ännu är född så mycket som jag älskar Mini!