Jag som är en riktig otursfågel tror jämt att Mini inte ska leva längre när vi går på kontroller, oroar mig i tid och otid över att hon inte finns kvar. Det är väl någon försvarsmekanism mot det onda, då jag i alla fall skulle få "nöjet" av att ha rätt om det nu vore så att hon vore död, att smärtan inte skulle göra lika ont då, om jag förutspått det, men det hade det självklart.
Igår klockan 17 var vi hos Åsa, våran barnmorska, jag med hjärtat dunkandes i halsgropen och Max med ett tryggande smile utspritt över ansiktet. Jag fick ett stick i fingret, som gick bra. Hon tog mitt blodtryck, som även det var bra. Hon sa att mitt hjärnvärde var bra, men att jag borde äta järntabletter för det är runt denna tid i graviditeten som det sjunker tydligen.
Sedan var det dags för att lyssna på prinsessans hjärtljud.
-Nu kanske det tar ett tag innan jag hör hjärtljuden, ibland hittar man det inte på en gång, så oroa dig inte, sa Åsa för att lugna mig.
Hon kletade på kladd på manicken och satte staven precis vid min navel ungefär. Med ens hörde tydliga jämna hjärtslag, och då lade sig lugna täcket över mig och jag kände mig med ens kolugn. Samtidigt drog Max en suck av förtjusning och fascination.
Hon lever i magen, det gör hon.
Inte nog med det så fick Max känna första sparken igår kväll, hon härjade runt som aldrig förr därinne i magen.

Så Mini lever ännu, och jag fick nöjet att ha fel.