Det är fint att vakna på morgonen efter vackra drömmar med sin i verkligheten bortresta kärlek. Det är fint att vakna och se att människor, även de man inte känner, tror på en.
Denna blogg är inte bara ett sätt för mig att minnas min graviditet med Mini, utan också ett sätt att förmedla för alla där ute att en ung mamma inte behöver vara på ett speciellt sätt.
Alla är olika, och enligt mig sägs det för sällan på ung mamma bloggar att den kommande bebisen kommer vara det vackraste som händer. Det pratas för sällan om framtiden, inte bara om bebistiden. Det pratas för sällan om pappor som ställer upp till tusen, vilket Max gör.
Med detta säger jag inte att de som inte är i exakt samma situation som mig är mindre värda på något sätt, vad jag säger är att detta är min historia, hur jag upplever det och hur jag vill ha det.
Jag tänker inte förvränga mig själv genom att skriva att jag i och med graviditeten är en helt annan människa. Kom igen, jag är 17 och fortfarande ung. Men bara för att jag är ung betyder inte att jag är dum och omogen.

Det finns de som beter sig som om nästa år inte spelar någon roll, det gör jag. Det finns de som skriver som om de planerat att sitta inne som 17/18 åring bara för att de får barn.
Att leva ett fritt liv och älska sitt barn i varje partikel är mitt mål. Jag vill ge vårat barn allt och även bevara den människa jag är i grund och botten. Jag kommer att ändras men jag förvandlas inte magiskt till en strikt 35åring bara för att bevisa för andra att jag är en passande mamma till mitt barn.

Tack Julia för din kommentar, det är tur att människor tar sig tid att öppna sina hjärtan för främlingar.