Är det något jag har haft med mig under dessa tre och ett halvt åren är det där pirret för Max. Visserligen finns det inte där hela tiden men när jag snuddar vid tanken att han kommer hem imorgon från sin resa pirrar det i magen. Likt känslan jag kände när jag såg honom i andra änden av korridoren i åttan längtar jag nu när jag vet att han kommer fram imorgon förmiddag.
Det pirrar i hela kroppen och jag bara längtar efter att få sjunka in i hans armar och ta ett djupt andetag och andas in hans lukt som jag känner så väl.

Imorgon kommer min älskling hem igen, och jag sitter och studsar i soffan av bara tanken på att han snart är hemma igen.