Jag har älskat en och samma person i snart tre och ett halvt år nu, och jag tycks bara bli mer och mer kär och svag för honom. Han får mitt hjärta att slå snabbare samtidigt som han stannar tiden, det har han alltid kunnat. Människor har oförstående sett mig i ögonen och påpekat att jag borde "testa annat"(men menar: knulla runt medans du kan!) isället för att slösa min tid på en och samma person och kuk allt för länge. De har ovetande sagt att dom verkligen inte förstår hur det går till, hur kan man inte tröttna? Vad pratar man om? Hur tråkigt blir egentligen sexlivet?
Allt detta är oftast riktat mot sexet.
Varför är det så viktigt? Varför är det viktigt att jag testat andra innan jag kan "nöja" mig med en person? Det finns dom som jag har sex fler gånger än, bara att jag har haft det med en och samma person, lärt känna hans minsta impulser och svaga punkter, likaså som han lärt sig mina.

Vi kan varandra utan och innan och ibland behöver vi faktiskt inte fylla våran tid med onödigt babbel då vi ändå vet vart vi har varandra. Han kan vara med sina vänner på sitt håll och jag med mina på mitt, men vi delar ändå oftast tanken på den andra, såvitt jag vet.
Inte för att det varit lätt, jag har gråtit, skrikit, varit villig att ge upp mer än en gång. Känt mig instängd och tvivlat på min magkänsla efter för mycket "singel-propaganda" som jag matats med.
Sålänge vi älskar varandra spelar inte allt det där någon roll. För precis som 30-åringar gör vi kanske slut, och precis som 30-åringar kanske vi avslutar våra liv tillsammans när vi är gamla.

Våran unga ålder definierar inte våran kärlek.