Max gick upp klockan sju för att åka till jobbet. Jag gick upp och sa sömndrucken hejdå till honom i dörren. Jag kikade ut genom fönstret där det till mitt stora förtret var mörkt och snön föll. Då hade Max precis gått utanför dörren.
Jag tyckte så synd om min prins som måste gå upp sju på en lördag och ge sig ut i den isande kylan och åka fyrtiofem minuter till jobbet.
Han gör det mer än gärna och säger, fin som han är, att han skulle jobba hela tiden för mig. Men jag vill så gärna att han bara ska kunna vara hemma och mysa med mig. Jag önskar att han kunde få vara hemma och vila upp sig och att istället jag kan jobba.

I en drömvärld var det ja. Men han är min räddare, min älskade prins, som är genomgod. Varje sekund uppskattar jag honom, varje sekund älskar jag honom och varje sekund är jag stolt över honom.